Söndag...
Mitt ansikte är fortfarande alldeles varmt, har suttit ute i solen i över 2 tim. Tänkte att jag skulle skynda på läkeprocessen av alla förbannade sår i ansiktet.
Jag är trött och har ont i nacken, va vaken till 3 någongång innan jag grät mig till sömns (efter bråk medpojkvännen). Tog min tablett alldeles för sent dessutom så jag kom nästan inte upp i morses, eller rättare sagt jag kom inte upp i morses, jag kom upp vid kl 13.
Japp, jag äter "lyckopiller" och "insomningspiller".
Jag har vart en såndär "duktig flicka" som alltid fick högsta betyg, som alltid var glad, som aldrig såg några hinder o.sv.. Jag var alltså jävligt duktig på att ljuga och lura mina nära och kära. Jag höll min mask i nästan 2 år men tillslut orkade jag inte mer och berättade för mamma hur de låg till. Så nu äter jag piller och går i kognitiv beteendeterapi en gång i veckan.
Vet inte om jag tycker att något utav de har hjälpt mig något ännu, men mamma säger att hon märker skillnad.
Kämpar inte enbart med depression utan har även någon slags ätstörning. Vill inte direkt säga att jag har anorexia, för jag svälter mig inte direkt. Eller jag vet inte, ena dagen äter jag knappt något alls och andra dagen trycker jag i mig allt jag kommer över och mår sedan skit (spyr inte).
Det går liksom i perioder. Vissa dagar kan jag se mig i spegeln och tycka att jag ser helt okej ut, medans andra dagar vill jag inte ens se mig själv.
Jag är väldigt fixerad av vikten, vill väga 55 , men vet egentligen att det är alldeles för lite för någon som är 175cm lång.. Räknade precis ut mitt bmi : 20,1. De känns inte sådär jätte bra, siffrorna skrämmer mig.
Usch, jag vet att livet inte behöver vara svårt, men jag hittar inte tillbaka..?
När jag ändå är igång kan jag väl likaväl fortsätta;
Känner mig jävligt ensam, känns inte som att jag har någon, ingen i hela världen!
Kan inte prata med mamma och pappa för de känns bara fel och "kognitivtanten" känns de inte heller som jag riktigt kan prata med. Vet inte ens om kognitiv terapi är de rätta för mig...
Känns inte som att jag har några kompisar kvar i och med att jag har dragit mig undan som jag gjort, saknar allt som var förut! ... suck..
Känns som att jag och pojkvännen bråkar exakt hela tiden.. Inte ens honom kan jag prata med..
Han tycker inte om att jag inte är den jag var när vi träffades, men vad ska jag göra? Jag tycker inte heller om den jag är nu. Jag skulle nästan göra vad som helst för att allt skulle bli som de va..
Usch, nu blev jag ju bara ännu mer deppig...
Har tagit mitt "insomningspiller" nu, får sluta skriva innan jag somnar på tangentbordet.
Sov gott och sköt om er alla eventuella läsare!
